När ska det gå över??
Jag trodde på allvar att tiden skulle läka alla sår.. eller iallafall få dem att göra lite mindre ont.
Men tji fick jag! Kanske är det hormoner, kanske ska det vara så här hela livet.. står jag ut med det?
Försöker intala mig själv att jag har så mycket mer än någon annan kan ge. Jag är jag o det finns ingen som jag. Men tror inte på det. Finns så mycket jag inte kan ge. Frågan är väl bara om det är något JAG skulle vilja ändra på?
Det finns vissa människor som man aldrig kommer att glömma. Vissa önskar man att man glömde och vissa vill man aldrig aldrig att minnena ska blekna.
Det är de tankarna.. just när jag tänker tillbaka på vissa minnen med ett leende som gör ont. Alltså inte mina egna minnen men om jag nu blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka då är det ju ganska troligt att andra tänker så oxå o det gör förbannat ont.
Självklart var det något annat som lockade o jag vet ju hur hjärtat hoppade på mig när mobilen plingade.
Ibland försöker jag tänka hur elak jag varit.. det gör inte det han gjorde mildare men på något sätt så får man ett annat perspektiv på det.
Just nu vill jag bara bara ha bebis. Det känns som att det mesta kommer falla på plats då. Alltså för det första så åh vill jag bara ha min bebis här.. eller ja vår bebis. Känns som att familjen blir hel då. För det andra vill jag ha tillbaka min kropp. För det tredje så kan jag lixom inte vänta på att se hur det kommer att bli... det känns lixom som att det är så många frågetecken o jag står inte ut med alla frågor. Det mesta kommer såklart naturligt falla på plats men hur vet man?
Jag längtar mig tokig efter att Theodor ska få bli storebror. Jag tror han kommer bli världens bästa även om jag oroar mig som fan över avundsjuka och dyligt. Jag är livrädd att Theodor ska känna sig utanför.. speciellt nu då han bor vv hos sin pappa. Jag vet inte till hundra hur jag ska handskas med allt o det kommer jag ju inte heller veta förrens det är dags på riktigt.
Dessa 9 månader har verkligen varit de längsta i hel mitt liv. Jag hoppas att tiden aldrig någonsin mer går så här långsamt.
Men tji fick jag! Kanske är det hormoner, kanske ska det vara så här hela livet.. står jag ut med det?
Försöker intala mig själv att jag har så mycket mer än någon annan kan ge. Jag är jag o det finns ingen som jag. Men tror inte på det. Finns så mycket jag inte kan ge. Frågan är väl bara om det är något JAG skulle vilja ändra på?
Det finns vissa människor som man aldrig kommer att glömma. Vissa önskar man att man glömde och vissa vill man aldrig aldrig att minnena ska blekna.
Det är de tankarna.. just när jag tänker tillbaka på vissa minnen med ett leende som gör ont. Alltså inte mina egna minnen men om jag nu blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka då är det ju ganska troligt att andra tänker så oxå o det gör förbannat ont.
Självklart var det något annat som lockade o jag vet ju hur hjärtat hoppade på mig när mobilen plingade.
Ibland försöker jag tänka hur elak jag varit.. det gör inte det han gjorde mildare men på något sätt så får man ett annat perspektiv på det.
Just nu vill jag bara bara ha bebis. Det känns som att det mesta kommer falla på plats då. Alltså för det första så åh vill jag bara ha min bebis här.. eller ja vår bebis. Känns som att familjen blir hel då. För det andra vill jag ha tillbaka min kropp. För det tredje så kan jag lixom inte vänta på att se hur det kommer att bli... det känns lixom som att det är så många frågetecken o jag står inte ut med alla frågor. Det mesta kommer såklart naturligt falla på plats men hur vet man?
Jag längtar mig tokig efter att Theodor ska få bli storebror. Jag tror han kommer bli världens bästa även om jag oroar mig som fan över avundsjuka och dyligt. Jag är livrädd att Theodor ska känna sig utanför.. speciellt nu då han bor vv hos sin pappa. Jag vet inte till hundra hur jag ska handskas med allt o det kommer jag ju inte heller veta förrens det är dags på riktigt.
Dessa 9 månader har verkligen varit de längsta i hel mitt liv. Jag hoppas att tiden aldrig någonsin mer går så här långsamt.
Ser ljuset i tunneln..
Jag är grymt trött på att vara gravid nu. Just för tillfället är jag galet trött på klädbristen som råder oxå. Känns fasligt tråkigt att inte få plats i mina lite "varmare kläder", sommar plaggen som säkert skulle funkat 40 veckor är lixom för kalla att ha nu o det känns ju sådär att köpa nya plagg som jag enbart kommer kunna ha i 6 veckor typ... för man får ju hoppas att jag aldrig kommer komma upp i den här storleken mer.
Mest mest mest saknar jag jeans o det lär säkert dröja innan man kan känna sig någorlunda bekväm i det. Mamma jeans känns väldigt onödigt o jag har dessutom inte funnit några fina under typ 1000 lappen o det är det verkligen inte värt.
Hösten känns väldigt jeans för mig o jag sörjer faktiskt att jag inte kan använda de fina jag har.
Alltså jag kommer i dom men kan ju inte knäppa dom o sätter jag typ en gummisnodd som ju många gör så är det sjukt obekvämt o de hänger lite i skrevet vilket inte är så fint.
Det allra finaste o typ mysigaste med hösten är oxå stickade tröjor o har man en stor kula på magen så ser man väldigt lätt ut som en boll. inte så fint.
Jaha det var dagens klädgnäll.. nu ska jag ställa mig i klädkammaren, slita mig i håret, tjuta en skvätt och förhoppninsvis till sist hitta något som jag kan känna mig obekväm i hela dagen lång.
Idag ska min lilla kille ta bort sina stygn.. önska oss lycka till!!
Mest mest mest saknar jag jeans o det lär säkert dröja innan man kan känna sig någorlunda bekväm i det. Mamma jeans känns väldigt onödigt o jag har dessutom inte funnit några fina under typ 1000 lappen o det är det verkligen inte värt.
Hösten känns väldigt jeans för mig o jag sörjer faktiskt att jag inte kan använda de fina jag har.
Alltså jag kommer i dom men kan ju inte knäppa dom o sätter jag typ en gummisnodd som ju många gör så är det sjukt obekvämt o de hänger lite i skrevet vilket inte är så fint.
Det allra finaste o typ mysigaste med hösten är oxå stickade tröjor o har man en stor kula på magen så ser man väldigt lätt ut som en boll. inte så fint.
Jaha det var dagens klädgnäll.. nu ska jag ställa mig i klädkammaren, slita mig i håret, tjuta en skvätt och förhoppninsvis till sist hitta något som jag kan känna mig obekväm i hela dagen lång.
Idag ska min lilla kille ta bort sina stygn.. önska oss lycka till!!
