Tänk att det ska vara så svårt...
Att ta ett beslut och bara hålla sig fast vid det?
Värsta jävla såpan ju vafan!! Det värsta är ju att jag försätter mig i det själv :(.
Fan så förvirrande, så utdraget, smärtsamt o den enda lösningen tycks vara för mig helt omöjlig. Jag kan vara så säker ena sekunden o i nästa får jag bara inte ur mig orden. I andra relationer tycks jag visst säga allt för mycket dock, frågan där är väl bara kokker jag såra eller bli sårad??
Varför ska jag känna och tänka så mycket? Samtidigt som jag önskade att jag hade tagit chansen då den lovade guld och gröna skogar.. samtidigt önskar jag att mitt far åt helvete hade varit allvar. För när jag sa det så menade jag allvar, när jag sa det andra gången menade jag det med. Det var det där " Du är mitt livskärlek" som fuckade upp min jävla hjärna!!!!!! Fan fan fan!
Idag eller rättare sagt igår kväll så tog jag beslutet, jag var säker även om jag insåg att det skulle ta imot, Idag när jag såg in i hans ögon blev jag knäsvag:(. Orden som jag mantrat hela natten kom inte ur mig. Allt jag peppat mig själv för var som bortblåst. Där stod jag tom o hoppades igen! Nu sitter jag här utan att få svar igen, nu sitter jag åter o håller tummarna för att jag ska få min kärlek, få ge all min kärlek. Få leva igen!
Känner mig tom tom tom... kall, död, avtrubbad! Alla känslor far runt i mig som en jävla orkan o trots det känner jag mig kall o känslolös. Känns inte som jag, känns som att jag står bredvid o tittar på. Det är så lätt att se ner på mig nu känner jag, det gör ju till och med jag! FAN FAN FAN DETTA ÄR INTE JAG... INTE NÅGONSTANS!!!!!
Värsta jävla såpan ju vafan!! Det värsta är ju att jag försätter mig i det själv :(.
Fan så förvirrande, så utdraget, smärtsamt o den enda lösningen tycks vara för mig helt omöjlig. Jag kan vara så säker ena sekunden o i nästa får jag bara inte ur mig orden. I andra relationer tycks jag visst säga allt för mycket dock, frågan där är väl bara kokker jag såra eller bli sårad??
Varför ska jag känna och tänka så mycket? Samtidigt som jag önskade att jag hade tagit chansen då den lovade guld och gröna skogar.. samtidigt önskar jag att mitt far åt helvete hade varit allvar. För när jag sa det så menade jag allvar, när jag sa det andra gången menade jag det med. Det var det där " Du är mitt livskärlek" som fuckade upp min jävla hjärna!!!!!! Fan fan fan!
Idag eller rättare sagt igår kväll så tog jag beslutet, jag var säker även om jag insåg att det skulle ta imot, Idag när jag såg in i hans ögon blev jag knäsvag:(. Orden som jag mantrat hela natten kom inte ur mig. Allt jag peppat mig själv för var som bortblåst. Där stod jag tom o hoppades igen! Nu sitter jag här utan att få svar igen, nu sitter jag åter o håller tummarna för att jag ska få min kärlek, få ge all min kärlek. Få leva igen!
Känner mig tom tom tom... kall, död, avtrubbad! Alla känslor far runt i mig som en jävla orkan o trots det känner jag mig kall o känslolös. Känns inte som jag, känns som att jag står bredvid o tittar på. Det är så lätt att se ner på mig nu känner jag, det gör ju till och med jag! FAN FAN FAN DETTA ÄR INTE JAG... INTE NÅGONSTANS!!!!!
Kommentarer
Trackback
